Long time, no seen.

Vad ska jag göra med all min tid?
Det har hänt mycket sen jag skrev sist.

Jag avancerar på kneget, numera Posten Logistik AB. Jag har träffat ett par riktigt goda vänner på köpet.
Jag o gamla frugan har gått skiljda vägar. Det blev bäst så.
Jag har blivit med katt. Söt-Mari heter hon.
Jag har blivit sambo med en kille.
Och bandet går bra.

Det gör däremot inte på min lediga tid. Dels har jag knappt någon, och den jag väl har slösar jag bort på vad som i nuet verkar jättebra, men som jag om 100 år kommer ångra.

Åtskilliga serier och filmer har gått sen jag skrev sist. Vi får se när det blir av nästa gång! Jag har ju tid, egentligen. Men jag lurar mig själv.

Dumpad

För någon vecka sedan tänkte bjuda på ett inlägg om en av mina jobbarkompisar. Jag skrev på mobilen då, och eftersom Blogger på en Android mobil är lika pålitlig som Håkan Juholt gick det helt åt helvete.

Det har legat sparat här i mina utkast så länge.

Hur som helst.

Min jobbarkompis blev som 17 åring dumpad ......... för en 12-åring. True story. Helt hysteriskt roligt!

Ticks

Varje gång jag sätter mig vid en dator går jag in på Aftonbladet. Varje gång jag öppnar mobilen går jag in på Aftonbladet. Jag är sjukligt besatt av att GÅ IN på Aftonbladet!

Det som jag börjat fundera på nu efter flera år av denna besatthet, är att när jag väl är inne på sidan ger det mig allt för ofta absolut ingenting. 

Första gången på morgonen kan man hoppas att det inträffat något riktigt överjävligt, bara för att ha något intressant att läsa. Men såvida det inte sker ett jordskalv utanför Japan, en Julian Assange som får asyl av Ecuador, eller att man hittat skelettdelar på vardagsrumsgolvet hos en galen kvinna här i Göteborg, så händer det inte särskilt mycket i världen varje dag som tidningarna hetsskriver om. Det finns någon saftig rubrik varje morgon, annars är det inte mer.

Trots det går jag in på den här jävla sidan 150 gånger om dagen, eftersom jag låter tickset bestämma. Jag bara går in, hoppas på att något ska ha hänt, sen går jag ut. Stoppar ner mobilen i fickan. Blir rastlös efter 30 sekunder. Går in igen. Hoppas. Eller vad det nu är jag gör. 

Jag har börjat inse att detta är ett problem. Hur ska jag göra för att bli av med detta? Detta beteende sitter djupt rotat i mig sedan 5-6 år tillbaka. Det är som en drog. Aftonbladet har blivit en del av mitt liv, även om det inte ger mig ett jävla skit. Jag vill inte ha det såhär.

Det "häftigaste" jag fick veta idag var att Tutankhamon antagligen dog av ett epilepsi-anfall. Det ni, det är något jag kan berätta för barnbarnen. Det är nu i efterhand som jag funderar på om forskarna som lagt ner flera år av sina liv på detta, verkligen prioriterar rätt. Jag menar. Bryr vi oss en 19-årig död pojke sedan typ 2500 år dog av epilepsi?

Jag skrev detta inlägget igår men tyckte att det sög. Men jag tänkte: Varför inte posta det liksom?

The Killers - Battle Born

Som jag har väntat på denna skiva. Fick nyss reda på att det läckt ut på Pirate Bay. Olojal som jag är skyndade jag mig att ladda ner det.

Nu är jag på sista låten.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Ett helt okey album vid första lyssningen. Jag är inte direkt hänförd. Men det brukar jag inte bli när jag lyssnar på något första gången.

Aja.

Nu blir det till att nöta The Killers 2 veckor framöver.

Tack för mig.

Dyngvåt och svinhungrig.

Jag stod vid Brunnsparken, dyngvåt och svinhungrig, när jag ser att det är hela 12 minuter kvar tills min buss kommer.
Mitt i all "jag försöker spara pengar men misslyckas"räknade min hjärna fram att en måltid på Macdonalds skulle sitta jävligt fint såhär på kvällkvisten. Hur jag resonerar är inte intressant, men att Emelie kanske blir sur för att jag är slösaktig låg närmare i tanken just då. Jag hade 12 minuter på mig.

Med andra ord rushar in till Donken. Ställer mig i bästa kön o beställer en Big Mac & CO med två cheeseburgare.
Sveper i mig Bigmacen och Pommes fritesen vid ett bord. Rushar tillbaka till bussen med colan och cheeseburgarna i högsta hugg.
Hinner perfekt med bussen. Hetsäter 1 cheese.
Klunkar colan.
Går av bussen. Slänger den tomma muggen och tvingar ner den sista cheesen. Allt för att inga komma hem o visa Emelie vilken looser jag är.

Tar sista tuggan innan jag öppnar ytterdörren.
Det tog emot. Jag njöt inte av min måltid men jag blev mätt och lyckades svepa allt innan jag visade mig för Em.

Jag la mig i sängen bredvid henne, hon tittar på mig gravallvarligt:

Jonnie?!?!?! Har du varit på Macdonald's?

Förlåt mig fader, ty jag har syndat

Jag försöker vara en snål jävel. Inte för att jag vill utan för att jag måste. Min inkomst är inte den högsta.
Varje dag åker jag samma rutt med Västtrafik. 14.53 e jag vid Partille Station, eller rättare sagt - Pressbyrån på Partille Station.

Idag slank jag in med spenderarbyxorna o slängde bort 51 sutt förvärvade riksdaler på godis. 2 Twix och en Gott och blandat. Det är något jag såhär i efterhand ångrar djupt. Hur ska jag göra för att undvika detta?

Sjuk ångest

Jag minns en gång på gymnasiet när det vankades "hälsokontroll". Alla elever skulle in på en årlig kontroll hos "sjuksyster".

Jag är rätt lång (196) och smal, så därför tänkte jag att: "Detta blir ju en baggis". Så med rätt kaxig attityd gick jag mot sjuksysterns rum. Där och då, när jag hade sådär 50 meter kvar av korridoren att avverka slog ångesten till. Plötsligt fick jag för mig att jag var överviktig. Att jag hade jättetjock mage och jättefet rumpa. Det var bara en tanke som skapades av mitt undermedvetna för att säga åt mig själv att inte vara så jävla tuff.

Så där gick jag, 196 cm lång, sund och i bättre fysisk form än någonsin, och intalade mig själv att "sjuksyster" skulle säga till mig att: "Jadu Jonnie ... hur ser dina matvanor ut egentligen? Tränar du?. Jag blir lite orolig, för du är överviktig i förhållande till din längd"

Så sa hon ju inte. Hon tog mått och vikt o lät mig gå.

Hycklare 2.0

När de två efterblivna tjejerna gått av sitter det unga paret bakom o snackar så in i helvetes mycke skit.

- Asså jag fattar inte vart dom har fått sina drag ifrån? De är ju så jävla fula. Ansiktet, sminkningen, håret, kroppen, fetter.

- Jag fattar fan inte hur hon kan ha pojkvän.

Jag fick sån lust att vända mig, be o få ta ett kort för att lägga upp på bloggen o svara på deras undrande "varför?" med:

För att ni är så jävla fula!

Tyvärr höll jag mig i skinnet

Hycklare

Sitter på bussen till jobbet. Ett par sitter bakom mig. Dom får syn på två lite halvt efterblivna tjejer.

- Å nej, fuck också, säger dom precis som om de känner tjejerna. Vilket det visar sig att de gör.

De två efterblivna tjejerna får dyn på paret bakom mig o de fyra börjar snacks. Paret bakom mig går in i hollywood-mode o låter som världens mest helylle människor, medan de två intet ont anande efterblivna tjejerna tror att de bemöts på ett schyst sätt.

Det finns gott om hycklare här i världen

Äntligen!

Håller på att ladda ner uppdateringar till mitt PS3. I min väntan fick jag en snilleblixt.
I ungefär 2 månader har en sagt gnagt i mitt medvetande likt förbannat. Ikväll har det varit extra ångestladdat.

Nämligen.

Jag råkade bryta av ett par hörlurar på jobbet så att själva "pinnen" man stoppar in i mobilen stannade kvar längst in i uttaget. Omöjlig att få loss, trodde jag. Detta har plågat mig.
Framförallt eftersom mobilen automatiskt tror att den har ett headset tillkopplat o använder hörlursfunktionen vid samtal o mickanvändning.       
Detta har irriterat mig, och motverkat mitt liv enormt. Särskilt när folk ringer mitt på stan, på spårvagnen, på bussen osv. Viktiga samtal som man inte gärna klickar bort. Resultatet blir att jag får stoppa mobilen så nära munnen som möjligt o dra igång högtalartelefon så att ALLA inom en mil kan lyssna. Jag känner mig som en jävla idiot, o jag tror nog någon tänkt den tanken om mig också.

Men så ikväll hämtade jag den största tången jag kunde hitta, och letade upp Emelies hårspännen. Efter att jag låtit den händige mannen tala fick jag till en perfekt böj på hårspännet som lyckades kroka tag i den avbrutna hörlurs"piggen". När den väl lossnade kändes det som om en sten föll från mitt hjärta.

I veckan har jag försökt blogga massor via mobilen, men det har laggat sönder. Skitmobil.
Och efter att ha väntat i 1 timme på min nedladdning avbröts den med 10 % kvar. Fyfan i helvete vad tröööött jag bliiir!!!!!!!!

Emelies matvanor

Igår när jag kom hem hade Emelie gått och köpt en fantastisk god pizza.
    Själv hade Emelie gått till Hemköp och slagit på stort ... En färdig frysrätt a la "potatismos och biff ... med härligt färsk bearneisesås".

Fyfan. Det såg inte gott ut. Jag visste att Emelie inte skulle bli mätt. Hon brukar hålla sig borta från pizza på grund av att det är "onyttigt" osv ...

Men, Emelie har garderat med efterrätt. 2 liter cola, ett halvt kilo lösgodis och en påse Chips. Helt enkelt väldigt sunt och nyttigt.

I vanlig ordning brukar vi tillsammans beta av godiset rätt bra under kvällen, men det blir alltid halva chipspåsen kvar.

Hör och häpna när Emelie på morgonen utbrister från köket "Här kommer frukosten!"
Jättekul tänker jag, och ser fram emot en härlig frallfrukost som Emelie ibland ger oss på helgerna.
... Och där kommer hon in med resten av chipsen från igår ... och lite cola.

Vi börjar smaska lite smått. Men efter att jag räckt mig efter chipsen två gånger tar jag en paus. Efter drygt 5 minuter känner jag för lite mer ... men upptäcker till mitt förtret att chipsen nästan är slut.

Herregud säger jag till Emelie och säger att hon får ta det lite lugnt. Sen blev jag lite arg och skrev det här.

Nyttigt med födelsedagar

Det är strålande sol, festivalyra i stan, Emelie är hemma och Kulturkalaset är ikväll. Passande nog jobbar jag :(
Fast då slipper jag visserligen alla idiotfjortisar och pensionärsturister.

Nu över till något mer glädjande. Forskning har visat det är nyttigt med födelsedagar. Den som har många födelsedagar lever längre

Till mitt enda fan

Brev till min enda läsare.

Jag vet att du hoppats på mer kvalitativ bloggleverans från min sida. Senast jag skrev för dig var i vintras. Då hoppades jag att jag skulle komma igång på allvar. Det gjorde jag inte. Jag fick ett jobb, jag fick ett liv.

Det ser ut ungefär såhär:

10.00  vaknar
10.30  tar en dusch
11.00  lägger mig i sängen och surfar.
12.00  du kommer hem och äter frukost med mig.
13.00  du sticker till jobbet. Jag fortsätter surfa eller göra ingenting.
14.00  fixar jag ett fejkat SMS för att lura busschaufförerna, sätter mig på en buss och håller helspänt utkik efter biljettkontrollanter. På väg mot jobbet.
15.30  börjar jobba.
21.00  slutar jobba och sätter mig på bussen hem.
22.00  hemma förhoppningsvis.
22.05  middag


Det är inte särskilt intressant. Men jag ska försöka se det på ett annat sätt, försöka hitta alla de där meningslösa detaljerna som kanske är kul egentligen, bara att jag inte fattar det.

Vi säger så sålänge.

Odisciplinerad

Emelie ringde mig "imorse" klockan 14.00. Jag klickade henne och skickade ett automatiskt snabbmeddelande:
"Jag har lektion"

Jag kände att det var det enda alternativet av förinställda SMS som passade mig. Eftersom jag ju pluggar stenhårt på att jag kan skaffa mig diverse transportcertifikat, däribland taxilegitimation.

Jag gissade att Emelie skulle förstå varför jag gjorde som jag gjorde.


När hon kom hem var hon såklart nöjd och glad över att jag skötte mina studier.

Problemet är att jag inte rört böckerna utan legat i djup sömn hela dan ...

Gig

Detta ord, "gig", är en definition som härrör från ett liten vagnsällskap i New Orleans, Lousiana, som i folkmun kallades just "gig". I dessa vagnar kunde svarta musiker uppträda, istället för att spela på gatan där de kunde bli gripna.

Hur som helst. Bandet spelar, eller "giggar" som det heter på musiktermer, på Sticky Fingers nu på Onsdag. Eftersom att vi e bäst.

www.midligtmusic.com